Svanholmens UtbildningsCenter
- ett behandlingshem för tjejer i åldrarna 15-22 år .

Om behandlingsklimatet i Sverige

Sara sitter mitt emot mig i soffan, mycket avkopplat som om hon runnit ner i soffan och sedan fastnat där. Jag har känt henne i en och en halv timme nu och fått en liten inblick i av hennes sjuttonåriga liv. Hennes ena ansiktshalva skiftar i gulgrönt. Under ögat är det mer rött och fortfarande kan hon bara kisa lite med det. Långa repor syns här och var i ansiktet och detsamma på hennes händer. Vi hälsade först på varandra utanför huset. En rätt liten reserverad tjej, men med leende och lite hjärtlig jargong bryts isen ganska snabbt.

Hennes socialsekreterare Lena känner jag sedan tidigare, hon vet på ett ungefär vad som gäller nu. När jag nu tror mig fått lite kontakt kan hon gå åt sidan så att jag kan få en friare relation till tjejen.

Vi går Sara och jag tillsammans med en av våra äldre elever runt anläggningen på Svanholmens behandlingshem.

Vi visar och berättar, Sara är bara föga intresserad, så jag frågar istället om blåmärkena. Det är så uppenbart att hon vet att det inte är någon idé att ljuga eller förvränga. Hennes kille har våldtagit och misshandlat henne.

Anna, vår gamla elev vet vad hon skall ställa för frågor. Hon har haft liknande upplevelser och ganska snart har Sara beskrivit sitt liv för oss.

Hon känns bra och det verkar som om hon gillar oss och vårt sätt. Sjutton år gammal, missbruk i tre år kanske fyra beroende på vad man räknar. Började med tabletter, gillar inte alkohol och avancerade ganska snart till heroin. Prostituerade sig vid 15 och har använts av vissa pojkvänner till försäljning. Nämner lite kryptiskt något om tidigt övergrepp. Pappa finns inte med, mamma och hennes nya pojkvän missbrukar. Hon har levt i missbruk och kvartar så länge hon kan minnas och hon har även till och från missbrukat tillsammans med mamman. Hon vill sluta, bli vanlig och gå i skolan, men tror inte att hon klarar det. Dessutom är hon livrädd att hennes pojkvän ska hitta henne.

Inne i huset rinner hon alltså ner i soffan och vi pratar lite mer. Nu är dessutom hennes socialsekreterare Lena med. Jag berättar mer om oss och vår verksamhet och det mesta verkar gå förbi Sara.

Jag frågar henne när hon tog droger sist och först säger hon att det var över en vecka sedan, men när jag påstår att hon är påverkad nu och att hon troligtvis tagit något på morgonen för att orka och våga följa med hit, erkänner hon lite nervöst skrattande. Sedan flyter samtalet på bättre.

Efter sammanlagt tre timmars besök hos oss åker de hem. Det kändes bra och Lena är förvånad över att Sara var så avslappnad och öppen. Fast ändå inte förvånad, hon vet vad vi kan.

Som vanligt skall tjejen få tänka till och själv bestämma om hon ska till oss eller inte. Socialförvaltningen skall bedöma om det är rätt åtgärd för tjejen och vi skall tänka efter om vi tror att vi kan jobba med eleven. Det känns rätt säkert, vi har samarbetat tidigare med Lena, socialsekreteraren, och i en paus pratade jag enskilt med henne och vi var båda ganska överens. Jag tillade att det ju är en svår tjej med svår problematik och om hon inte klarar av det frivilligt föreslår jag en plats med LVU på Hassela Franshammar. ”Ingen jobbar bättre än de med missbruksproblematik” säger jag. ”Jag vet” säger Lena; hon har använt dem förr.

Tre dagar senare ringer Lena och är både upprörd och ledsen. Sara hade varit positiv till Svanholmen efter besöket och för första gången på länge upplevde Lena att Sara vågat titta framåt i sitt liv med hopp. Men Socialnämnden gav avslag på placeringen.

De, tjänstemännen och politikerna, har bestämt att inte använda traditionella behandlingshem med långa behandlingstider (ett år). Det finns öppenvård i kommunen med specialinriktning på missbruk. ”Dessutom är inte ni med inom ramavtalet” säger hon och undrar om vi visste det, för det visste hon inte själv. ”Hon kommer att gå under” säger Lena, ”det där funkar inte på henne och hennes problematik, hon måste iväg. En tremånaders behandling räcker inte för den här tjejen, hon kommer att vara på gatan igen inom ett halvår”.

Efter att ha dryftat ämnet fram och tillbaka ytterligare en halvtimme lägger vi på. Sara tänker jag, stackars tjej. Hon har fastnat mitt i spelet, men får betala hela priset. Jag undrar hur gammal hon kommer att bli…. Hon är inte den första och tyvärr inte den sista. Det är frustrerande att veta att man kan hjälpa, men att man inte får.

Med detta i åtanke ser jag på dagens missbrukarvård och vård av unga. Det är en klar tendens i utvecklingen, att bryta sönder det gamla och utveckla helt nya banor. Till sin hjälp har man utnyttjat forskningen och kravet på offentlig upphandling. Dessa båda leder in vården i ett helt nytt ensidigt spår; kortare tider, vård på hemmaplan och habilitering istället för rehabilitering. Det senare i samklang med liberaliseringskrafter som tex. vill dela ut sprutor till narkomaner, ersättningsmedel och snart även rent heroin på gatorna för brukarna.

Detta har lett till att många behandlingshem, goda som dåliga, har fått förändra, dra ner eller i värsta fall lägga ner verksamheten.

Själva har vi fört många interna debatter, samlat kunskap, vidareutvecklats och varit nära att följa med den rådande trenden. För att inte verka konservativa och bakåtsträvande satte vi oss och skrev ner vilka olika bokstavsbeteckningar vi använde.

Vi funderade på om vi skulle specialisera oss på det ena eller det andra. Men inte nu längre! Vi vill inte äventyra kvalitén, vi vill inte äventyra ungdomarna. Vi vet ju att den verksamheten vi har fungerar bra på just vår målgrupp. Vi har bra resultat, (även rent statistiskt) vi har nöjda beställare och, framförallt, nöjda elever. Just det fick oss att stanna upp. Vi jobbar först och främst för ungdomarna, att drastiskt förändra och bli trendriktiga vore att svika ungdomarna.

Den här branschen är trendkänslig och har en tendens att pendla mellan olika ytterligheter; från inlåsning för alla till öppenvård för alla och sedan tillbaka. Man glömmer bort att a och o för ett lyckat resultat är matchning. Det är faktiskt det enda man kan säga att forskningen har gemensamt. Matchning; att veta exakt vilket behov vårdtagaren har och sedan hitta var det blir bäst tillfredställt. För att lyckas med detta krävs stor kunskap i kommunerna. Det gäller tex. att kunna skilja den ena heroinisten från den andra och inte klumpa ihop dem som en grupp och skicka dem till samma institution. Variationen bland problematiken är stor och därför måste även variationen på behandlingsformerna få lov att vara stor.

Men tendensen är tydlig. Det är inte barnens och ungdomarnas behov som styr, det är just besparingar och vilken trend som råder för tillfället. Vissa år skall alla ungdomar till Minnesotabehandling, en annan period är det öppenvård, ytterligare en annan är det Hassela som är gällande. Dessa trender och generaliseringar är farliga för ungdomarna och det kan leda till en utarmning av vården och en likriktning som knappast gagnar någon.

Vi, och många med oss, sätter individen i centrum med respekt för dess värde och särart. Detta innebär att varje människa är unik, dess problematik är unik och sålunda även dess behandling och lösning. Om vi börjar inbilla oss att alla är lika och att alla ungdomsproblem kan lösas på samma sätt, så tappar vi den respekten. Forskningen kan i detta vägleda oss till förbättringar och utveckling men den får inte utnyttjas av dåliga motiv, t.ex. besparingar, till att styra oss mot nya främmande behandlingsformer, som vi faktiskt inte vet om de fungerar och i en del fall vet vi att det inte fungerar i Sverige med våra ungdomar.

Ovanpå detta lägger sig ramavtal och upphandling som en tung, förblindande slöja. Upphandlingarna har blivit en huggsexa mellan olika behandlingshem och kommuner, med budgivning på ungdomar i skrämmande auktionsliknande scener. ” Vem begär lägst ersättning för att vårda den här eleven? Han har kriminell bakgrund, lite missbruk och är 16 år gammal”. Man skäms, Avskaffade inte vi den här typen av barnavård för snart hundra år sedan?   

Det är bättre att tala klarspråk. Kommunerna har dåligt med pengar, det tvingar fram krav på nya lösningar. En del behandlingshem är dåliga, för dyra, har för lång behandlingstid osv. Men det finns många bra och en del åtgärder kräver t.ex. lång tid. Men krävs det nu, av samhällsekonomiska skäl, att man måste effektivisera och spara så låt oss diskutera det och låt behandlingshemmen få en chans att utvecklas. Slå inte sönder det som fungerar, slösa inte bort den enorma kunskap och kompetens som finns! Ställ krav på oss! Öka kontrollen, organisera kontrollen, hjälp till att utvärdera och se till att få en central där utvärderingar och betyg av behandlingshem kan finnas tillgängliga för alla! Det finns lösningar, det finns utvecklingsmöjligheter och framförallt finns det behov av olika sorters behandlingsformer. Ekonomiska skäl bör inte leda till nya, dåliga former. Det bör leda till utveckling, effektivisering och ökat samarbete. Om inte, kommer än fler Sara att få dörren stängd framför näsan, med än mer personligt lidande som följd och troligtvis än större kostnader för samhället.

Michael Ahl En av ledarna/föreståndarna på Svanholmens Utb.Center Ab Osby

 om Svanholmens utbildningscenter AB